Två år idag. Två hela år har gått - det känns ofattbart länge. Fast mamma försvann i och för sig för 3.5 år sedan i samband med stroken. Hon blev aldrig sig själv igen. Mitt första besök på begravningsplatsen själv i alla fall, väldigt skakig i knäna men det var skönt att stå där själv och tänka tankar om henne och om bror, berätta vad jag håller på med, hur det går för ungarna. Det är en rofylld plats, men ack så trist. Här bevattnas allt grönt med tårars hjälp.
För att hämta styrka gick jag och körde förbränning innan. Nä, först blev det förbanning - ytterligare en p-bot! Fy-tusan för lapp-poliser (som S kallade dem för tidigare). Skottpengar på dem. I väg till gymet via en utförsäljning (5 linnen à 50:-/st) och sedan intervallträning. 8,5 intervaller orkade jag med. Ska bli fler vart det lider. Närmar mig ju målgång snart.
Nu sitter jag här i alla fall vid datorn: i ugnen lagas shabbesmaten, snart ska challen in. Pappa kommer ikväll, det känns skönt. Helgen närmar sig, relativt fullbokad, men det är trevliga saker så då gör det inget att man inte hinner med smutstvätten. Av någon konstig anledning så försvinner den inte av sig själv. Visst är det skumt!/Ma
Lycka:
Att orka träna
Att orka besöka mamma och Micke ensam
Att orka gå vidare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar