om att orka!

Carl-Johan Bergman (skidskytte)trotsade mina varningar (inte M alltså utan Mitt Val skribenten) och experimenterade på eget bevåg med en alldeles för kolhydratfattig kost. I media kan man läsa om hur avsaknaden av pasta, ris och bröd innebar att han fick bukt med en krånglande mage, men återhämtningen och den extra växeln i spåret uteblev samtidigt som han blev infektionskänslig. Strax innan jul fick han nog och återinförde kolhydraterna. Resultaten lät inte vänta på sig. Med en dryg månad kvar till OS så stod han i helgen på pallen igen.

Att träna med lite kolhydrater gör att man blir bättre på att utnyttja fett som bränsle, även vid högre intensiteter. En hög fettförbränningskapacitet gör att man kan få kroppens begränsade kolhydratdepåer att räcka längre. Kolhydrater är ett mer högoktanigt bränsle än fett vilket innebär att man kan få ut en högre effekt vid samma syretillgång.

När kolhydraterna, som begränsas till ett halvt kilo (fördelat i muskulatur och lever), tar slut tvingas man över på fettförbränning med en prestationssänkning som följd. Om man kan fördröja övergången till ren fettförbränning är det naturligtvis fördelaktigt. En duktig fettförbrännare blir alltså duktig på att förvalta kolhydratkapitalet, men det gäller att ha ett kapital att förvalta. Med otillräckligt med kolhydrater i kosten riskerar man att inte fylla på sina glykogen(kolhydrat)lager och tvingas över på fettförbränning direkt. Skidskytte innebär, oavsett distans, relativt korta tävlingstider som gör att välfyllda kolhydratdepåer räcker loppen igenom. Detta utan att man behöver vara en extremt duktig fettförbrännare.